* Politik är kul !!!! *

I Kvällsöppet var det debatt om amning idag. Man hade bjudit in de som var för och de som var mot. Eller ska jag säga de som ville amma och de som inte ville amma … samt de som ville men inte kunde.

Sakkunskap i form av läkare fanns på plats och fick komma in med fakta i slutet av amningsdebatten.

Jag undrar varför man överhuvudtaget väljer detta som debattämne? I vilket syfte och med vilken motivering?

I vårt samhälle är det så att vuxna kan välja eller välja bort amning. Man kan ju inte tvinga folk eller hur!

Så varför debattera?????? Till vilken nytta?

I vårt samhälle är det OK för en mamma att välja bort amning bara för att min inte vill – fast man mycket väl har möjligheten. Vad som är bäst för barnet görs ovidkommande.

Inte ens här lyfts barnperspektivet fram! Inte ens i en så viktig fråga för barnet!

Det är ju utom allt tvivel det bästa för barnet att bli ammat!

I vårt egotrippade samhälle kanske det är bäst om ammorna kom tillbaka – för barnens skull!
---

På vissa ställen säger man HEJ till varandra och på andra säger man ingenting! Jag undrar om ortens storlek avgör?

• Ju större ort desto färre HEJ!
• Ju mindre ort desto fler HEJ!

Ja inte i antalet HEJ kanske men i HEJ-sägningsgrad – alltså i procent av invånarna. Jfr debatten om sysselsättningen och sysselsättningsgraden.

Som exempel kan jag nämna skolan/dagis. När föräldrarna möts vid hämtning av barnen säger de HEJ till varandra då? Om man inte gör det men har barn på samma skola – vad säger det om vårt samhälle?

Jag kan tycka att det vore självklart att kosta på sig ett HEJ till andra föräldrar när man möts på skolgården.

Säg HEJ till varandra oftare!
---

Det finns en vits med att använda begreppet “BARN” enligt FNs definition. Jag menar att öka användningen. Att säga barn om alla som ännu inte fyllt 18 år.

Genom att göra det signalerar vi att de står under vuxnas omsorg och inte förväntas ta egna beslut – ej heller ska ta egna beslut – inom vissa avgörande områden. Man signalerar även till föräldrar/vårdnadshavare att de bär ansvaret.

Visst vet jag att många barn – tonåringar – anser att de är vuxna och mogna nog att ta de flesta beslut som rör dem. Jag tror inte att forskningen håller med dem.

De är fortfarande unga människor som utvecklas och inte alltid ser vidden av olika beslut.

Fundera själv omkring vilken eventuell betydelse det skulle ha om vi i samhället genomgående talade om alla under 18 år som barn!

Kanske vi skulle vara mer uppmärksamma på ungdomar som glider iväg och riskerar göra saker som inte är det bästa för dem.

Det enda jag vill är att vi bryr oss mer om våra barn/ungdomar – alldeles för många har det inte bra i vår tid NU. De är i behov av mer omsorg och mer uppmärksamhet!

“Varje människa under 18 år räknas som barn, om inte han eller hon blir myndig tidigare enligt den nationella lagstiftningen.” FNs barnkonvention.
--- 

Kloka tankar och kommentarer kan lämnas här.

Jag har precis lyssnat på intervjun med den 32-årige terroristens far på norsk Tvplay. Tala om frånvarande fader! Både bokstavligen och själsligen!

I mina skriverier vill jag inte använda 32-åringens namn när jag skriver om honom. Han utförde så omänskliga handlingar så jag vill inte bidra till att förmänskliga honom utan i min blogg är han “den 32-årige terroristen”,  “den 32-årige galningen” eller “den sinnesförvridne 32-åringen”.

Efter faderns uttalande “han borde skjutit sig själv”  kommer det säkert att psykologiseras och problematiseras en hel del omkring fader-son förhållande och dess betydelse i detta fallet.

Men viktigt att betona är att varje människa står själv till ansvar för sina handlingar!

Men det är ju självklart att en frånvarande far och en avståndstagande far har stor inverkan på en sons personlighetsutveckling! Handlingen kan inte försvaras eller förmildras av detta – ej heller förstås på ett sätt då den var så fruktansvärt omänsklig. Vissa grymma handlingar kan vi inte förstå men vi försöker förstå och vi söker alltid förklaringar. Förklaringar för att lära … för att om möjligt förhindra att det sker igen …

Jag vet att bekräftelse är livsviktigt för en människa i utveckling. En närvarande och kärleksfull far och mor skapar en gynnsam utvecklingsmiljö.

Vi borde studera och fokusera mer på barns och ungdomars utvecklingsmiljö! Alldeles för många lämnas åt sitt öde!

I vår tid tycker vi det är viktigare att låta vuxnas behov bli tillgodosedda och menar att alla har rätt att skaffa barn. Men vi anser tydligen inte att det är lika mycket rätt för det födda barnet att få sina behov tillgodosedda! Om vi hade gjort det så skulle otillräckliga föräldrar få stöd i sin föräldraroll och barn skulle följas upp mycket bättre än vad som sker nu. Den vuxnes integritet har företräde jämfört med ett barns välbefinnande – detta är väldigt tydligt i praktiken!  (Tex kan en utvecklingsstörd förälder neka hjälp och en missbrukande förälder dölja sitt missbruk – barn blir lidande.)

Det finns oändligt många livsberättelser som vittnar om föräldrars oförmåga och samhällets brister.

Naturligtvis har en frånvarande och avståndstagande fader påverkat barnets utveckling! I de flesta fall på ett negativt sätt och i ett fåtal fall har barnet haft en obegriplig styrka att vända det till en tillgång.

Jag kan inte låta bli att …. ska jag vara snäll …. tycka synd om denne fader som inte tycks fatta ett dugg … men varför vara snäll!? …. En fader som kan uttrycka att sonen borde skjuta sig själv är inte värd att vara far och borde bli tydligt upplyst om att han är bidragande i sonens utveckling!

Vem har sett “den sinnesförvridne 32-ringen” som barnet i behov av stöd?
--- 

DN, DN, SvDom mansrollen,  SvD, SvD, Ab, Expressen, Ab,

Jag fick en tanke … apropå vårt behov av att bli sedda av medmänniskor.

Detta behov är ju livsviktigt för oss. För en sund utveckling. Blir vi inte “sedda” så försvagas vi som människor … eller i värsta fall … utvecklar en destruktiv styrka kombinerad med känslokyla.

Vi vet också att …
Vissa barn har föräldrar som förmår ta föräldra-ansvar och andra barn saknar sådana föräldrar. Vissa föräldrar är bra för sina barn och andra föräldrar inte! Bara att konstatera att så är det!

Nu fokuserar vi i debatten på att betona betydelsen av att bli sedd och hur förödande det är när det inte sker. Det blir “synd om” …… Hur konstruktivt är detta – egentligen!? Att liksom fastna här.

Hur kommer man i stället vidare i denna fråga? Nu VET vi ju att det är viktigt.

Hur kan man utveckla förmåga att tackla situationen?

Gäller detta alla kulturer? Även bland aboriginer? Om inte … vore det ju väldigt intressant att veta mer om varför inte i den kulturen … eller annan kultur!

Vi behöver tränas bättre på att utveckla en egen förmåga att tackla svåra situationer! Det gäller mobbning också. Klart man ska arbeta för att inte mobbning uppstår eller får fäste MEN! samtidigt på att utveckla förmåga att tackla situationen när den uppstår.

Här har skolan en uppgift som inte tydliggjorts tillräckligt!

Skolans viktigaste uppgift är att utveckla grundläggande färdigheter samt utveckla vår förmåga att vara goda människor. Det senare får alldeles för lite utrymme i debatten! Och framförallt i skolan!

Mänskliga rättigheter och hur vi är mot varandra – alltså hur vi blir kompetenta medmänniskor i en gemensam värld– det är VIKTIGT!

Idag när vi var i stadsparken och satt och njöt på en bänk en bit ifrån en av fontänerna såg jag …. Två barn i gröna kepsar som sprang och hämtade sten och skräp som de slängde i fontänen. Alltså jag kan bara inte sitta utan att reagera!

Först fotograferade jag och sedan gick jag fram till föräldrarna

- Tycker ni inte det är fel att barnen kastar skräp i fontänen? undrade jag.
- Hur kommer det sig att ni inte säger till barnen? undrade jag vidare.
Jo de tyckte det var fel men …
- Jag har sagt till dem men du ser själv de bryr sig inte, sa pappan.
- Har du ingen auktoritet som förälder, undrade jag och pappan ryckte på axlarna.
Mamman var lite mer kitisk till min reaktion och tyckte
- Det gör väl inte så mycket och alla andra gör ju så också.
-Det är väl inget försvar! sa jag och undrade om hon inte tyckte det var fel och insåg att någon måste ju plocka bort skräpet och det kostar ju pengar.
-Jo iofs tyckte hon det var fel men hon skulle minsann inte säga till andra (underförsått som jag nu gjorde).
- Det kallas civilkurage, sa jag och fortsatte
- Jag är inte sur på er men jag tycker ni ska visa era barn att detta är fel.

Varför gör jag så här? Men det kostar ju så lite att hålla efter sina barn när de är små. Inte konstigt om de sedan som vuxna tillhör den gruppen som sedan slänger flaskor och skräp hej vilt omkring sig …. eller ….

Här hämtar den lille sten att slänga i medan den andre hittade något på gräset att slänga i.

Här sitter föräldrarna och tittar på … och andra också för den delen …

Alltså det tycks som om föräldrar har abdikerat från sin föräldraroll och sitt föräldra-ansvar. Mycket illa! Mest för deras barn!
---

Det är ju en hemsk tanke men det är ju så att varje våldtäktsman har en mamma. Mamman till förövaren i Bjästa har medverkat till förnekelse av sonens handling. Enligt Uppdrag granskning har mamman startat FB-gruppen mot offret och även lagt ut den skamliga hårresande videon om skolavslutningen i kyrkan. Det innebär ju att mamman bidragit till att göra sin son till våldtäktsman – han förgrep sig ju på ytterligare en flicka samma kväll som skolavslutningen. Genom sin mamma hade han ju lärt sig att det inte var fel. Även genom prästen i kyrkan … och en massa andra som bidrog till att förneka att våldtäkten hade skett.

Mammans FB-grupp togs bort och kanske är även videon borta men det finns ju ändå kvar. Ingenting som sagts och hörts, visats och setts kan göras ogjort! Det finns kvar.

Nu undrar jag hur denna mamman har reagerat. Har hon kommit till insikt? Har hon begripit vad hon orsakat? Hur aningslöst kan en människa agera? Det ligger nära till hands att tro att denna mamman behöver mycket hjälp just nu. Hon är säkert i behov av behandling och terapi för en egen habilitering.

Dessutom har hon tydligen en son till.
*** 

Intressant om Bjästa, Mobbning, Filosofi, Värdegrund,
DN, DN,  DN, Expressen, DN,

Lyssnade på TV24 direkt i morse när det handlade om Ungdomar som rymmer hemifrån. Det fanns en panel med politiker.

Där diskuterades hur barn och ungdomar kunde ha det när bristerna i utvecklingsmiljön är oacceptabla samt vad göra!

Himmel att man inte kommit längre! Fortfarande idag finns många barn och ungdomar som lever i fruktansvärt destruktiva miljöer. De får inte den hjälp de borde och har rätt till. Detta arbete går alldeles för långsamt och handlingskraften är bristande minst sagt!

Jag vet! Jag har fått veta – genom ungdomarna själva.

Det är så att det finns en hel del föräldrar som faktiskt inte är värda att vara föräldrar – de missbrukar sitt ansvar katastrofalt! Det är faktiskt så! Vilka drabbas? Jo naturligtvis deras barn! Vad gör vi då!?

En sak nämndes som jag själv tänkt på mycket. Detta att både ungdomar och föräldrar kan uppleva sig väldigt ensamma och väldigt “små” i mötet med skolan och all “expertis”. Jag har ju själv varit en sådan “expertis” – dock har jag försökt vara tydlig att jag är till för barnet och inte för skolan.

Denna situationen kan vara väldigt svår och jag har tänkt många gånger att jag skulle erbjuda min hjälp och mitt stöd för barn, ungdomar och föräldrar när de ska möta myndigheter. Jag vet ju hur det fungerar och vilka brister som finns.

Barn och ungdomar – de som lever under svåra omständigheter – de får inte tillräcklig med hjälp och stöd! Det borde de få!

Så är det bara!

***

Detta har jag varit rädd för sedan 70-talet! Slarvet med antibiotikan. Då började man nämna detta problemet. Dels läkare som var alldeles för frikostiga med recept för antibiotika och dels folk som inte fattade betydelsen av att följa föreskrifterna.

Det hjälper inte att man varit försiktig med mediciner själv. Nej minsann! De resistenta bakterierna kan hoppa på precis vem som helst. Även barn!

Nu är vi alltså där. Nu ska det hanteras. Folk kommer att dö under tiden. Barn har redan dött p.gr.a. vuxnas slarv.

Folk fattar inte - inte ens när det är försent!

Nu behöver ju inte jag tänka på att hålla regler för hemmavarande barns spel vid Datorn. Mina är utflugna. Men jag tycker att råden här var så bra att de behöver spridas. Ju yngre barnen är när de börjar desto lättare att sätta regler.

Barn är olika och några är mer benägna att fastna i spelvärlden medan andra lättare håller sin verklighetsförankring och balanserar speltiden på ett bra sätt. I värsta fall kan man drabbas av epilepsiliknande symåtom. Hjärnan blir överbelastad. Det kan inte vara nyttigt och föräldrar måste ju hålla koll och sätta bra regler tillsammans med barnen.

Själv har jag aldrig varit intresserad av spel. Har prövat "gitarrspelet" en gång samt de nya spelen som kräver att man rör på sig. Det var "golf" jag testade då. Lite kul faktiskt. Säkert trevligt tillsammas med goda vänner. Det är ju bra att röra på sig och inte bara sitta stilla vid datorn.

På senare tid är det fildeningslagen och diskrimineringen av pappor som engagerat mina besökare mest. Båda är angelägna frågor. Jag "lyssnar" på åsikterna och konstaterar att det är komplicerade frågor som inte löses i en andvändning.

Hur kan upphovsrätten skyddas på Internet? Hur ska man få surfare att respektera andras arbeten och skapande? Visst kan man säga att det är stöld tills man gjort rätt för sig! Stöld av en del av lönen från upphovspersonen. Man nyttjar på kredit. En dag ska det betalas. Betalar man i efterhand kan det bli dyrare med räntepåslag.

Hur kan man på Internet skydda upphovsrätten?

Angående diskrimineringen av papporna så handlar det mycket om föräldrarnas förmåga att ta föräldraansvar - tillsammans. Föräldraperspektivet tycks ha en tendens att överskugga barnperspektivet. Men det måste alltid vara barnens perspektiv som ska råda. Det som är bäst för barnen. Barnens behov av trygghet.

Sedan tror jag att man inte låter papporna få del i vårdnaden i den omfattningen som vore bäst. Jag tror för jag vet ej. Jag vet inte var siffran 95 % kommer ifrån. Finns det vetenskapliga undersökningar?

Kan inte heller låta bli att ..... lyssnade på ungdomarna som ställde frågor till politiker idag (se tidigare inlägg). Tobias B (m) oc Göran H (kd) svarade bra och visade sig vara insatta och engagerade i barnfrågor och barnperspektiv.

Men!

De båda från (fp) var mycket osäkra! Dåligt! Hur står det till med barnperspektivet i folkpartiet? När det gäller Björklund (fp) har jag tidigare skrivit att han tycks ha ett lärarperspektiv mer än barn- och samhällsperspektiv i skolfråpgorna. Är han omgiven av en massa (ämnes)lärare????

Det behövs tänkas till mer omkring detta att pappor har så svårt att få vårdnad om sitt barn och förutsättningar att skapa ett bra umgänge med barnet.

Jag börjar med att betrakta föräldrarna som vanliga människor utan - för barnet - skadliga personligheter/beteenden.
Det är en viktig avgränsning! Jag vill till varje pris skydda barn från övergrepp, psykiskt sjuka, missbrukare och annat för dem skadligt.

Alltså normala ansvarsfulla människor. Normala ansvarsfulla människor ser också sitt föräldraansvar. Det innebär delat ansvar vare sig de är samlevandes eller särlevandes

Här gäller det ju när föräldrarna inte bor tillsammans och ska dela anvaret för något så viktigt som ett barn. Självklart att det ska vara lika för mamman och pappan. Inga lagar får diskriminera!

Det kräver att föräldrarna kan skapa en god och tillitsfull ömsesidig relation och kommunikation, komma överens om gemensamma viktiga värdegrundsmål och ta aktiv del i barnets utveckling. Klarar de att tillsammans ta detta ansvar och tillgodose barnets behov på allra bästa sätt?

Eller behöver de hjälp i detta? De kanske inte ser samma saker som viktiga. Det kan bli meningsskiljaktigheter som växer till konflikter och beskyllningar. Det är ju inte bra för något barn!

Det kan behövas att en tredje person kommer in och balanserar vad som är viktigt och vad som kan vara olikheter hos respektive förälder i mötet/uppfostran av barnet.

Här har inte föräldraperspektivet företräde. Det har barnperspektivet!

Technorati-taggar: Barnperspektiv,Föräldraperspektiv,gemensam vårdnad,könsdiskriminering,pappaombudsmannen